Att nästan dö är att överleva!

Usch va heeemskt! Varför utsätter jag mig, varför plågar jag mig? Jag har precis varit med om mitt livs första - och sista?? - spinningpass. Först hade jag såklart tänkt gå på ett baspass eftersom jag som sagt är novis. Men ett par olika vänner avrådde mig med motiveringen att det skulle vara alldeles för mesigt för mig. Jag tvivlade på dem men bokade ändå in ett medelpass till idag och gick dit med en vän.

Vad har jag lärt mig av dagens pass? Jo, att man aldrig ska tro på instruktören när hon säger att det är sista gången nu. Det kommer alltid en gång efter den sista gången. De kör kanske efter mottot att en gång är ingen gång? Och man ska aldrig öka motståndet så mycket som man tror att alla andra gör. Eftersom jag kom dit med nya uppmärksamma ögon såg jag faktiskt att instruktören sänkte sitt motstånd emellanåt och så sa hon precis efter det att nu ökar vi motståndet. Hon ökade oxå, men säkert bara till den grad hon varit på innan. Och jag har förståelse, hur skulle hon annars orka peppa oss mellan flåsande andetag? Ja alltså, jag dog nästan. Efter första intensiva delen trodde jag i ett ögonblick att det var allt, men se, det skulle komma ett pass till därefter. Jag dog nästan men överlevde alltså! Inväntar en otrevlig träningsvärk imorgon eller övermorgon eller så.

Resten av dagen förflöt i godan ro på stranden, för säkerhets skull hade jag med mig Mma Ramotswe som sällskap i pocketformat. Vi gjorde tjocka smörgåsar med allt möjligt gott på och frukt i olika färg och form och sen fick vi vindskjuts till Ribban där några andra vänner mötte upp. Sandstormen till trots var det helt underbart, så underbart att vi gör om det imorgon. Då ska det dock bli grillat och det ser jag verkligen framemot!!

Mmmm... livet är härligt när helgen och sommaren råkar inträffa på samma dag!