Dia dos namorados

Igår var jag på dejt. Min man tog mig med ut på bio igårkväll för att fira den Brasilianska motsvarigheten till alla hjärtans dag som är idag. Egentligen pojk- och flickvänsdagen. Han hade bestämt att vi skulle se Brudens bäste man. Mina förväntningar var ärligt talat rätt låga för den senaste romantiska komedin vi såg på bio var rena katastrofen. Men eftersom min man utnämnt sig till filmkännare visste han att den här filmen skulle gå hem. Och som vi skrattade! Hahaha. Den var faktiskt värd varenda minut.

Häromdagen skulle jag åka förbi vaccinationscentralen och fylla på mina förråd inför resan. Ganska länge hade mina gula böcker legat och tryckt i väskan, men det var inte förrän den dagen som det liksom blev av. Det var samma dag jag önskade att jag haft kamelögonfransar faktiskt. Hemskt väder. Men envis som jag kan vara ibland cyklade jag dit och kom fram fem minuter innan de skulle öppna sin drop in. Fullt med folk i olika längd. För fullt tänkte jag misstänktsamt och tog en lapp. Nummer 33!! Hjälp, och de har inte ens hunnit öppna än! Eftersom jag ändå tänkt handla på Willys precis runt hörnet stoppade jag en lilla lappen i fickan och låste upp cykeln. För lite kvickt fick det ändå gå, man vet aldrig hur snabbt ett nummer går. Jag gjorde mina ärenden ungefär så fort jag kunde utan att springa och hamnade givetvis i den segaste kön. Jag måste vara den mest omdömeslösa kvinnan på denna planet, råkar alltid ta den längsta kön. För det mesta har folk för mycket grejer i sina vagnar, eller så är kassörskan långsam i sin rörelse eller så är det kunden som tycker att hela dagen kan förflyta med att packa upp varor i sakta mak och vrida streckkoden i exakt rätt vinkel. Jaja... jag hade säkert gott om tid tänkte jag. Sen for jag tillbaka till vaccinationscentralen och när jag gled in i väntsalen hörde jag en sköterska ropa "nummer 30". Som ett bananskal tänkte jag. Jag hann nätt o jämn sätta mig och fylla i mina uppgifter på ett annat gult kort innan det blev min tur. Jag kände några sura blickar i ryggen när jag klev in i det lilla rummet. Doktorn tittade imponerat igenom mina ganska fullstämplade böcker och sa att nej lilla vän, du behöver sannerligen inget mer. Men... man vet ju aldrig!?!