Dessa telefonförsäljare

- Mellergårdh
- Ja hej, jag ringer från .... Telecom, jag sökte Rebecka.
- Ja det är jag.
- Men va bra. Anledningen till att jag ringer till dig är att vi har gjort en marknadsundersökning där det kom fram att du inte ringer så mycket från din hemtelefon, stämmer det?
- Ja, hyfsat bra.
- Men va bra, för då är det ju så att du ändå betalar en månadsavgift, och det är ju inte så bra.
- Hur stor är den avgiften då?
- Ja alltså det beror ju på vilken operatör du har.
- Jag betalar 59 i månaden, du erbjuder väl inget som är billigare än det?
- Eh, nä.. hehe, det gör jag väl kanske inte. Men okej, ha en bra dag iallafall!
- Detsamma du!

Hahahaha, älskar att göra dem paffa. Stackarn, det lät som hennes absolut garanterat första uppdrag. Osäker på vilken rad hon skulle läsa innantill på och hur hon skulle tackla min fräcka fråga. Jag tycker verkligen inte om telefonförsäljare men jag försöker ändå (de gånger jag verkligen HAR tid) att åtminstone lyssna på dem. Resten går ut på att övertala dem om att mitt nej faktiskt är ett riktigt nej, ett sånt som står när andra faller och som inte ger vika för sockersöta - eller dunderhotande - röstlägen. Jag är sån. Det är ju jag som betalar i slutändan - och de som pga mitt nej inte får betalt, vilken makt jag har! Muahahaha...

Juleljus

Jag lever igen men har aldrig varit död.

Efter torka kommer regn och nu tror jag att skrivglädjen kanske hittat mig igen. På tal om regn är det ju fruktansvärt i den brasilianska delstaten Santa Catarina där många dött och långt fler blivit hemlösa på grund av alldeles för många regndroppar och jordskred. Jag vet inte hur stor delstaten är till ytan men jag läste att 80% är under vatten. Fruktansvärt helt enkelt. Vad kan jag göra? Jag borde skämmas som klagar över att det regnar lite måttligt på min breddgrad. Jag har väl inte ens berättat om ovädret vi fick vara med om när vi besökte Brasilien senast. Det föll så många hagel att vi kunde öppnat en bar på studs, eller fiskeri för den delen. Storleken har betydelse och de här var precis såna man har i glasen och runt fisken. Man kunde tro att nån bett om en ismaskin. Tyvärr togs ingen hänsyn till att folk har hus, fönster och bilar som inte består av pansarglas.

Nu i november när mörkret varit kompakt och liksom tagit musten ur mig har jag på alla kreativa vis försök lysa upp min tillvaro hemma. Ljusen har pluppat upp som svampar i ett träsk, ikväll är det stjärnans tur att bli hängd. Och så kunde jag ju inte låta bli att tjuvstarta med julbaket så nu har jag både skorpor och lussekatter i två högar. Det känns bra. Och väldigt väldigt gott. Speciellt eftersom kalasens månad framför andra lurar bakom hörnet och bara vill rusa in genom dörren. Jag blir jämt så glad och inspirerad över Leilas goda idéer och fiffiga recept, utom igår. Först tänkte jag att det självklart berodde på mig själv, att jag kände mig lite kurrimuskeln och därför inte orkade engagera mig riktigt. Men sen sov jag på saken och kom fram till att nej, det var inga bra idéer den här gången. Ingenting lockade mig, inget fick mig sugen. Nougat hit och nougat dit. Jag är väl ingen nougattjej helt enkelt. Knäck är ju gott, men inget nytt direkt. Nä.. jag blev allt lite besviken, Leila är ju trots allt min favorit!

Och idag väntar många måsten hemma. Hm.