Herr konstapeln

I helgen hände nåt spännande!! Mitt i allt städande som vi hade ringde det oväntat på dörren. Vem kunde det vara? Jo en civilpolis minnsann! Först tänke jag att det nog handlade om ett misstänkt inbrott i vår egen källare, ja inte vårt förråd, men där nere i katakomberna. För maken min sa just precis att det faktiskt redan var tänt natten innan när han skulle ner och hämta sin jobbkärra. Och att där låg en välanvänd kondom. Polisen slängde upp sin tjusiga bricka med foto och allt och undrade om han inte fick låna vårt fönster för lite lördagsspaning. Jovisst sa vi. Minuterna tickade rätt långsamt och tyvärr kom inte personerna han skulle spana på, men spänningen ökade hemma hos oss i sisådär en kvart.

Jag tänker att man inte behöver skriva om precis allt, det finns ju oviktiga saker oxå i livet.
Men gränsen är svårdragen, så iallafall tänkte jag bara säga att jag inte förstår vitsen med att få migrän två gånger på en helg. Då försvinner ju hela idén med helgfirande liksom. Och om det var nån som bara ville retas med mig så fattar jag inte det roliga. För roligare kan man ha!

Kära lilla mamma ringde oxå och sa att kom och plocka vinbär innan fåglarna ätit upp alla. Så det gjorde jag ju, vem kan motstå ett sånt erbjudande?! Nej, inte jag. Fåglarna måste ha hört samtalet för de hade verkligen gjort ett bra jobb innan jag hann dit. Det blir nog en halv sats dricka. Men så gick vi igenom hallonlandet oxå och jag fick en liter av dem - kanske lite som plåster på såren?! Finare hallon fick man leta länge efter, maskfria iår. Tack mamma!

Och grattis till Spanien som tog hem guldet.

Solen som försvann

Allt kretsar kring solen - särskilt såhär års. När vi i vår bana är den som närmast gömmer den sig för oss och Sommarsolståndet har tappat rätt mycket av sin betydelse. Vad spelar det för roll att solen finns här nästintill dygnet runt om den ändå inte tänker lysa på oss? Jag är glad att vinden lagt sig något men önskar solens värme åter! Idag kan jag erbjuda 10 ispinnar att kyla dricka med. Någon?

Igår kände jag mig som en husmor för en kväll, en sån där riktig med förkläde som rör i sju grytor samtidigt. Så kände jag mig. Trött efter en hyfsat vanlig dag på jobbet kom jag hem och fann att diskbänken i princip var oförändrad sen jag gick hemifrån på morgonen - så när som på några nytillkomna tallrikar och glas. Inget hade alltså försvunnit. Usch tänkte jag, måste jag verkligen ta tag i detta NU? Och jo det måste jag. Min snälla make sa genast att han skulle ta hand om disken, men jag hade inte tålamod att vänta på att få det gjort. Jag hade ju annat i tankarna, andra planer att verkställa. Så jag röjde undan så mycket som fick plats i diskställstornet - det var nära att de översta grejerna skulle tappa balansen! Sen var det bara att hugga i med stekspade och kniv och svänga runt med lökbitar, svampar och köttfärs i pannan. Mumsfillibabba! Det vart så mycket mat att jag passade på att köra ihop en chili con carne när jag ändå hade hastigheten uppe. Och eftersom jag redan köpt gubbar på torget för att göra sylt kunde jag ju inte bara skita i det. Jag var liksom tvungen. När bären kokat som de skulle och jag skrapat upp allt skum jag kunde komma åt och fyllt burkarna kände jag att nu är den här dagen verkligen slut, jag har gjort mitt. Dagen är slut, jag är slut. Och det passar ju ypperligt bra med kalenderordspråket för den här veckan:

Avsluta varje dag och var färdig med den. Du har gjort vad du har kunnat. - Ralph Waldo Emerson

Kom ihåg den!

Höstvindar

Hu, vinden sticker mig i benmärgen, jag fryser mitt i juni. Det känns som höststorm ute och motvinden är kall och hård. Men det är ju inte november redan, det ska vara varmt och soligt just nu. Vad har hänt med fosterlandet?

Det gick alldeles utmärkt att lämna tillbaka vår telefon i butiken. Garantin gällde fortfarande och jag är faktiskt lycklig över att modellen utgått ur sortimentet. Den feminina varelsen bakom disken gav mig en värdehandling som aldrig går ut, sa hon. Men lika bra att hålla sig på säkraste sidan så jag valde bland det aktuella sortimentet av pratlurar. Den fick inte va för dyr, inte för ful och inte för billig. Hmmm... helst svart. Men det blev inte så svårt för den skrek åt mig att titta hit titta hit. Och vad såg jag? Jo, en perfekt ersättare åt en gigantisk svikare. Glad i hågen plockade jag med mig den hem och visst fungerar den utmärkt!

Tänk att det ändå bara är tisdag.

Världens kortaste helg

Jag hann ju bara precis blinka så var helgen över. Just den här helgen som jag innerligt önskat skulle vara för evigt. Från början hade vi bestämt att vi skulle se Sverige möta Spanien i Folkets Park, men eftersom det var ruggigt i luften och väldigt mycket folk som verkade planera samma event ändrade vi hastigt vår idé. Istället blev det världens godaste familjepizza med kebab och vår egen 32" skärm. Min bror var lite inne på att montera upp projektorn, men det kändes lite överreklamerat hemma på vår beiga vägg. Och så många var vi ju inte att vi skymde varann som i parken. Pizzan la sig fint i magen och matchen var ju spännande, typiskt bara att vi inte orkade hålla ut den sista minuten. Om jag har förstått saken rätt måste vi kämpa hårdare på onsdag mot stora Ryssland.

Det känns knappt som att det ens var söndag den här helgen som gick, var det det? I och för sig hann jag ju med två gudstjänster, men ändå... tidigt upp på morgonen. Ingen lugn o ro precis. Och nu ska ni få höra nåt alldeles exceptionellt galet. Jag satt och sorterade kvitton igår. Ni vet, man handlar, bokför och lägger undan kvittona ifall något skulle behöva reklameras. Sen ska de ju slängas efter en stund - tex när maten är uppäten. Men har vi nånsin orkat gå igenom viktiga och oviktiga kvitton? Nehej, så det gjorde jag igår. Det var ju garanterat mest kvitton i oviktigahögen. Så skönt, nu är det bara garantikvitton kvar att hålla reda på. Men tänk va mycket mat vi handlat! Konstigt att man inte blivit tjockare än såhär!

Och just som mina ögon och öron skulle somna igårkväll hördes tuuuuut, tutututut, tuuut, tututut, tuuu..... ÅH, va irriterande! Tydligen vann Turkiet en match och kunde inte hålla tyst om det. Det borde i lag vara högst förbjudet att tuta på gatan efter 22.00. Det dröjde en god stund innan jag faktiskt kunde somna sen. Vår telefon har flippat ut totalt, hela natten pep den med jämna mellanrum, ungefär som när en brandvarnare indikerar att byt batteri på mig! Skitstörigt, men jag orkade inte gå upp och försöka åtgärda det. Idag ska jag nog gå till butiken med den och reklamera. Det är vår andra helknäppa telefon. Tur att jag hittade kvittot iallafall!!

Hur ska denna veckan sluta?!

Dia dos namorados

Igår var jag på dejt. Min man tog mig med ut på bio igårkväll för att fira den Brasilianska motsvarigheten till alla hjärtans dag som är idag. Egentligen pojk- och flickvänsdagen. Han hade bestämt att vi skulle se Brudens bäste man. Mina förväntningar var ärligt talat rätt låga för den senaste romantiska komedin vi såg på bio var rena katastrofen. Men eftersom min man utnämnt sig till filmkännare visste han att den här filmen skulle gå hem. Och som vi skrattade! Hahaha. Den var faktiskt värd varenda minut.

Häromdagen skulle jag åka förbi vaccinationscentralen och fylla på mina förråd inför resan. Ganska länge hade mina gula böcker legat och tryckt i väskan, men det var inte förrän den dagen som det liksom blev av. Det var samma dag jag önskade att jag haft kamelögonfransar faktiskt. Hemskt väder. Men envis som jag kan vara ibland cyklade jag dit och kom fram fem minuter innan de skulle öppna sin drop in. Fullt med folk i olika längd. För fullt tänkte jag misstänktsamt och tog en lapp. Nummer 33!! Hjälp, och de har inte ens hunnit öppna än! Eftersom jag ändå tänkt handla på Willys precis runt hörnet stoppade jag en lilla lappen i fickan och låste upp cykeln. För lite kvickt fick det ändå gå, man vet aldrig hur snabbt ett nummer går. Jag gjorde mina ärenden ungefär så fort jag kunde utan att springa och hamnade givetvis i den segaste kön. Jag måste vara den mest omdömeslösa kvinnan på denna planet, råkar alltid ta den längsta kön. För det mesta har folk för mycket grejer i sina vagnar, eller så är kassörskan långsam i sin rörelse eller så är det kunden som tycker att hela dagen kan förflyta med att packa upp varor i sakta mak och vrida streckkoden i exakt rätt vinkel. Jaja... jag hade säkert gott om tid tänkte jag. Sen for jag tillbaka till vaccinationscentralen och när jag gled in i väntsalen hörde jag en sköterska ropa "nummer 30". Som ett bananskal tänkte jag. Jag hann nätt o jämn sätta mig och fylla i mina uppgifter på ett annat gult kort innan det blev min tur. Jag kände några sura blickar i ryggen när jag klev in i det lilla rummet. Doktorn tittade imponerat igenom mina ganska fullstämplade böcker och sa att nej lilla vän, du behöver sannerligen inget mer. Men... man vet ju aldrig!?!

Kamelögon

Idag fick jag plötsligt en stark önskan att ha kamelögon. De är inte särskilt vackra men mycket praktiska, i jämförelse med mina. Vinden var alldeles hatisk idag så överallt jag skulle cykla kastade den sig över mig med stora grushögar. En liten öken i ögonen nästan jämt. Det är vid såna tillfällen jag envist tror att vinden har känslor, hatkänslor. De vet precis vilken dag de ska dra runt mitt hår, vilken dag jag ska cykla i vad som blir motvind. Det är så utstuderat. Jag hade tänkt ta en bild på fontänen här ute så att ni verkligen skulle förstå hur allvarsam jag är. I den fontänen har vattnet lärt sig att spruta inåt och mötas i mitten, men idag tvingade vinden t om vattnet att hålla sig helt till höger. Liksom. Helt sjukt. Tillbaka till kamelögonen. De har visst flera lager av ögonfransar och ska man ändå inte ha mascara en dag går det ju utmärkt!

Och så det här med fotboll. Jag är ju inte en fotbollsfantast, det vet ju varenda själ som känner mitt hjärta. Men jag vidhåller att det kan bli en kul grej om man ser det tillsammans när det är landskamper, som ikväll. Sverige Grekland. Vi hade bestämt oss för att se Sveriges första match i Folkets Park och min man bad om att få hela ansiktet att likna ett gult kors och blåa rutor. Jag målade och målade. Sen gick vi. Inte hade vi anat att det skulle bli så eländigt många fler som tänkt samma planer som vi. Filtarna som skulle vara på marken fick jag hålla hela första halvlek. Varför går man till en allmän plats för att kolla på fotboll om man ändå bara ska vela vilken höft man ska stå på och babbla helt annan business med nån intillstående? Jag höll på att koka sönder över vissa långa män som inte kunde bestämma sig och som definitivt inte verkade ett dugg intresserade av själva matchen, ändå var de liksom tvungna att stå ivägen. Och tro nu inte att jag envist stod kvar och hoppades att de skulle inse att de stod ivägen, nejdå, jag flyttade runt för att om möjligt få en glimt. Och de lyckades flytta efter, plötsligt var de där igen. Så andra halvlek såg vi hemma. Suck, vad småsaker kan irritera på ett ohälsosamt sätt.

Annars har jag haft en bra dag, även om jag lät hela inlägget färgas av en viss ilska. =)

Jag ska ta mig tid och berätta om helgens bröllop, men inte just nu, för just nu ska jag sova!!

Hipp hipp möhipp

Vilken grej!

Hon hade uppenbarligen inte anat nånting, min syster. Hon trodde loppet var kört, att hon inte skulle bli hippad alls. Men vad är ett bröllop utan hippa?

Klockan var strax efter 16 när hon, vår svägerska och jag letade mossa i gröngräset. Då hoppade några främlingar på henne med filt och hon blev rent paff! Ett riktigt kidnappningsdrama och hon fick åka iväg i en bil med okända människor utan munnar. Ovetandes om allting. Efter långa rundor möttes vi igen på stan där filten drogs av huvudet. Förvåningen var uppenbar! En ny ögonbindel för ögonen och så traskade vi iväg med henne, hon fick ducka under osynliga hinder och hoppa över brunnar utan lock, och dra in magen för att komma igenom dörrar. Nog såg det roligt ut! In i en boutique och prova wonderwear (underbara underkläder). Så på med gräsliga kläder - tack mamma att du sparat så länge!

Ännu en stund med ögonbindel och iväg mot okänt mål. Förvåningen syntes än en gång i ögonbrynen när dubbla antalet människor tog emot på stranden med picknickfilt och sockerkaka. Efter lite mys var det så dags att piffa upp bruden på riktigt. Spackel och spray gjorde susen och hennes nya outfit klädde henne utmärkt där hon fick posa på de stora stenarna vid det kalla vattnet. Och snacka om kallt, vem hade väl kunnat ana att hon skulle få sig ett dopp i det blå? Hehe. Men såklart var det planerat för jag hade en handduk i beredskap åt den köldskadade flickan.

Väl hemma hos mina föräldrar togs syrran emot av ett omslutande varmt bad med allt mysigt man kan tänka sig medan vi andra fixade och trixade i köket. Vi turades om runt grillen för att få den att fungera, ingen av oss råkade tydligen vara utbildad grillmästare, men vi gjorde vårt bästa. Och sen bjöds vi på en god - men sen - middag runt det stora bordet med den vita duken. Läckert! Och ingen kunde motstå den smaskiga glassen som fick avsluta kvällen. Jo just ja... vi ställde frågor till bruden och förväntade oss sanningsenliga svar, men de ska jag inte avslöja här.

Snacka om att jag är helt slut idag!